Snipp snapp snut...
Ja då var denna saga slut. I skrivande stund sitter jag på bussen från Kilpisjärvi till Karesuvanto där jag sover i natt för att imorgon ta buss till Kiruna och därifrån nattåget hem.
Revelj 04:15. Efter nedpackning av diverse artiklar för en kortare fjälltur i min annars tomma ryggsäck satte jag 05:00 finsk tid av mot Sveriges nordligaste punkt. Då inte ett löpsteg tagits på 1 månad och dessförinnan varit oerhört sparsam med löpträningen pga skador så gick benen lite segt. Kan bero på monstret till etapp jag besteg igår och mindre sömn. Vandringsleden mot Treriksröset är väl utmärkt med orange-målade pinnar och är till en början en ganska stigande historia. Jag joggade lätt och varvade med rask gång i brantare och steniga partier. Efter någon kilometer kommer man upp på fjället vilket var en fin känsla. Renflockar, härlig luft och i det här fallet ganska bra löpförhållanden. Efter att etappens högsta punkt var nådd blev stigen både stenigare och blötare vilket gjorde det svårt att springa. När nästan alla höjdmeter man tagit uppåt var tagna nedåt möttes jag av ett staket, gränsen till Norge. Nu var det nära och snart var jag framme. Då sken solen upp och jag satte handen på punkten där Sverige, Finland och Norge möts, Sveriges nordligaste punkt och alltså mitt slutmål för denna resa. Jag begrundade omgivningarna som var helt fantastiska och speciellt dramatiska åt Norges håll. Efter att filosoferat, fikat, bytt strumpor, fått samtal från mor och förevigat ögonblicket ett tag så begav jag mig tillbaka. Skorna som var löparskor modell tunnare hade redan långt innan jag nått treriksröset blivit blöta. Det gjorde dock inte så mycket. 622 höm och 3h 20 min effektiv tid senare var jag tillbaka i Kilpis. Oj vad jobbigt det var! Krampkänning och lår stumma som trästockar.
Jaha nu var det här äventyret över. Det ska bli skönt att vakna upp imorgon och inte behöva ge sig ut. Kanske kommer det kännas konstigt, kanske kommer jag sakna det? I vilket fall är jag nu i alla fall mycket nöjd över att ensam ha tagit mig från Sveriges ytterpunkter på 29 dagar. Att ha åkt ca 8 mil per dag i 28 dagar i sträck utan vila är något jag kommer kunna känna mig stolt över.
Vart i ligger svårigheterna att göra det här jag nu bara för några timmar sedan klarat av? Den fysiska utmaningen är förmodligen grunden. Men återigen så har nog den mentala utmaningen, i alla fall mest frekvent i resans inledning, varit lika tuff. Att inte veta vad som ska hända om 2 h eller om 10 dagar. Sen tillkommer utmaningen att alltid tacklas med alla problem själv. Visst kan man få stöd men du ska ändå göra det själv, alla timmar på vägen, det finns något oförlåtande i det, och en rejäl utmanining. Jag är annars en person som har oerhört lätt för att vara ensam och är därtill disciplinerad och jag har tidigare fått många bevis på att jag inte viker mig. Men alla har ju en gräns och jag var nog närmare min än vad jag någonsin kommit tidigare och kanske någonsin kommer komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar