DAG 19: Åsele - Lycksele
Ett vasalopp stod på schemat när jag vaknade i morse. Det var kallt och lite fuktigt i rummet men kroppen kändes pigg. Boendet (nämner inget namn) i Åsele var kanske inte det bästa jag bott på. I alla fall inte det prisvärdaste. Har bott på boenden med dubbelt så bra standard men till halva priset flera gånger under den här resan. Aja det gick ju bra.
Har redan sedan jag började åka fruktat de etapper i Norrland där det inte finns något på vägen, utan bara skog. Idag var en av de etapper jag på förhand fasat lite för. Men med lite planering med medhavd mat och förstärkt fika och vätska så kändes dagen riktigt bra. Inte så ensamt jag trodde det skulle bli. Vädret hjälpte nog till en del. Stor hjälp har jag också av min familj och vänner som kontinuerligt ringer och kollar hur det går och pratar om lite vad som helst vilket gör att fokus tas från det eviga tuggandet. Ca 700 höm togs idag men på den långa sträckan så kändes det inte så farligt.
När jag kom in i Lycksele förvånades jag över storleken på staden. Betydligt större än jag trott och större än de orter jag varit på de senaste dagarna. Väl på campingen som jag skulle bo på blev jag visad vart jag skulle bo och begav mig dit för inkvartering. Till skillnaden från den lilla hytt som jag bodde i igår så var det en fröjd att kliva in i ett rum med hotell-standard. Oerhört värdefullt efter en lång dag att få komma till något tryggt och fräscht och sedan bara få koncentrera sig på att vila utan förbehåll.
Vill också passa på att förtydliga en sak: Jag åker alltså på rullskidor med standardrullmotstånd (2:or) från Smygehuk och norrut med målet att nå Treriksröset på ungefär 30 dagar. Jag gör detta helt själv och jag har planerat det helt själv. Den sponsring jag har fått i form av utrustning och boende har jag också sökt själv.
Sträckan och tiden jag tänkt vara borta gör att jag i snitt måste tillryggalägga 7.5 mil om dagen. Det man slås av först är självklart den fysiska utmaningen detta kräver. Så tänkte jag med innan jag startade. Och visst är det jobbigt, det ska jag inte säga något om men jag känner kanske att den mentala utmaningen är större. Att inte riktigt veta vad som ska hända och att vara helt ensam i det man gör. Ensamheten har aldrig varit ett problem för mig tidigare men det blev tydligt när jag började åka att jag behövde mer kontakt med nära än vad jag trott och brukar ha. Inte hela tiden men moralen växlar mycket har jag märkt. Har dock lärt mig hantera det lite bättre nu än i början.
Nu ska jag äta upp påsen med naturgodis som blivit lite av en standard på resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar